När Vänsterpartiet väger regeringsduglighet mot vänsterrörelsens utomparlamentariska frispråkighet återkommer ett gammalt svenskt dilemma – hur mycket kan offras i rationalitetens namn innan banden till gatorna, solidaritetsrörelserna och de unga politiskt uppvaknade brister?
I P3 Dokumentärs program om IB-affären ombeds författaren och journalisten Jan Guillou förklara bakgrunden till sitt politiska engagemang:
– På den punkten skiljer jag mig inte från andra vettiga unga människor, säger han. Om du tar det förhånade årtalet 1968 så såg världen faktiskt ut på följande sätt: i Vietnam haglar bomberna över en fattig jordbruksbefolkning, i södra Afrika är det apartheid i två stater, Portugal bedriver tre kolonialkrig i Afrika – i Guinea-Bissau, Moçambique och Angola – Spanien är en fascistdiktatur där man faktiskt garrotterar oppositionella motståndare, Grekland har just blivit en militärdiktatur. Den som inte var emot det här var möjligen Carl Bildt, men vi andra var rasande.[1]
Raseriet, beskriver Guillou, bottnade inte bara i världens många orättvisor, utan riktades även mot den dominerande svenska socialdemokratin som han menar ”i stor utsträckning stod på bombplanens sida”.
IB-affären – ett hårt slag mot socialdemokratin
I maj 1973 avslöjade Guillou och kollegan Peter Bratt den dittills strikt hemliga underrättelsetjänsten IB i Folket i Bild/Kulturfront.[2] IB, visade det sig, hade bortom riksdagens och allmänhetens kännedom kartlagt och övervakat medlemmar ur FNL-rörelsen – den folkrörelse som mobiliserade motståndet mot USA:s krigföring i Vietnam – och infiltrerat den svenska Palestinarörelsen (vilken Guillou själv var knuten till).
IB-avslöjandet innebar kulmen på en rad avslöjanden om illegal och hemlig övervakning och åsiktsregistrering av personer knutna till olika fackförbund och kommunistiska förbund och partier.[3]
Allmänheten var upprörd, politiker krävdes på svar och parlamentariska utredningar sjösattes. Ändå var det Guillou, Bratt och deras IB-kontakt Håkan Isacson som greps och i januari 1974 dömdes för spioneri – genom journalistik. Samma år avslöjade Washington Post-reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein Watergateskandalen och belönades med priser för sin journalistik, vilket här tjänar som spegelbild av hur det svenska politiska maskineriet behandlade ett liknande fall av maktmissbruk, otillåten åsiktsregistrering och avlyssning av oliktänkande.
I USA har Watergateavslöjandet förblivit ett kvitto på journalistikens funktion i ett rättssamhälle, i Sverige har IB-affären blivit ett exempel på hur långt den rådande socialdemokratiskt koordinerade maktapparaten var beredd att gå för att tysta misshagliga kritiker.
Socialdemokraterna – ett parti med flera agendor
Vad IB-avslöjandet bekräftade var att Sverige inte var en neutral röst i det kalla kriget, utan en nära allierad till Nato och underrättelsetjänster i USA, Storbritannien och Israel. Det var en realpolitisk verklighet som gick stick i stäv med några av Olof Palmes mest symbolladdade och minnesvärda handlingar, som när han gick i ett demonstrationståg mot Vietnamkriget samtidigt som regeringen officiellt fördömde USA:s krigföring, däribland genom statsministerns jultal 1972.[4]
Kalla kriget gav västerländska stater en geopolitisk ursäkt att töja på lagar som skilde dem från totalitära samhällen och i Sverige var viss åsiktsregistrering fram till 1969 inte ens formellt förbjuden. I det juridiska ingenmanslandet flyttade IB och Säpo fram sina positioner, skaffade sig infiltratörer och kontakter och kunde kartlägga alltifrån fackförbund till kommunister och solidaritetsrörelser. FNL-aktivister, kommunister och andra vänstersympatisörer blev snart sorterade som ”säkerhetsrisker” samtidigt som deras egen regering också uttalade kritik mot kolonialkrig i Afrika, apartheidstyre och kriget i Vietnam.[5]
– Socialdemokratin förlorade en hel generation intellektuella ungdomar och begick misstaget att kommuniststämpla varje opposition, menar Jan Guillou. Och då var vi rätt många som sade att ”är det så att man måste vara kommunist för att vara emot napalmbombningar av bönder i Vietnam – då är vi kommunister.”[6]
Socialdemokratins ”svek” mot den svenska vänstern – vilket kulminerade med fängelsedomarna mot journalisterna Guillou och Bratt – reste en mur mellan det statsbärande partiet och det utomparlamentariska engagemanget. Brytningen blev varaktig: många som formades politiskt under 1960- och 1970-talet sökte sig till andra partier än Socialdemokraterna, och partiets finanspolitiska högersväng under finansminister Kjell-Olof Feldt på 1980-talet släckte för många hoppet om socialdemokratin som progressivt vänsteralternativ.[7]
Det är i denna spricka mellan parti och rörelse som senare antiimperialistiskt motstånd och fredsarbete bör förstås och belysas. Vad Vietnamkriget innebar för en hel generation politiskt intresserade fick en motsvarighet 2003 när USA återigen invaderade en annan nation, den här gången Irak. Massdemonstrationer följde, liksom krav på juridiska processer mot ansvariga politiker, medan en svensk socialdemokrati höll sig vid sidan om. Göran Perssons s-ledda regering ömsom kritiserade bristen på FN-mandat, ömsom drogs med i det militära Nato-maskineri som kom att bekämpa irakiska och allehanda internationellt organiserade milisgrupper i ett söndrat och politiskt imploderat Irak.[8]
”Vansinnesattacken” som startskott
Liksom det pågående folkmordet i Gaza började Vietnamkriget med ett ”vansinnesdåd”. Den 8 juli 1959 attackerade sex gerillasoldater – kvarvarande Viet Minh-medlemmar aktiva i Sydvietnam innan FNL-rörelsen organiserade en enig motståndsfront mot den USA-stödda regeringen – en militärförläggning i Biên Hòa, nära Saigon. Förläggningen inhyste amerikanska militärrådgivare och två av dessa dödades i eldstriden i mässen där noir-thrillern ”The Tattered Dress” visades på projektor.[9]
Sammandrabbningen var ett svar på den sydvietnamesiske ledaren Ngo Dinh Diems antikommunistiska regerings markpolitik och repressiva förföljelse av oppositionella. Men dess scenario och kontext ompaketerades omgående av inflytelserika TIME Magazine och skildrades som ett illdåd begånget av ”kommunistiska terrorister” som ”kröp ut ur mörkret och omringade mässhallen”. Den politiska berättelsen var cementerad och språkbruket gjorde den politiska makten till offer och militärt underlägsna upprorsmän till förövare samtidigt som det geopolitiska sammanhanget helt utelämnades. Händelsen infogades i stället i en annan berättelse där angreppet drevs av besinningslöst ideologiskt rotat hat snarare än utgjorde en del i ett större folkligt uppror mot rådande västerländskt stödda orättvisor. Det nya resonemanget ledde till en snabb amerikansk upprustning av den sydvietnamesiska militären och utökade den amerikanska närvaron från 900 till 16 000 rådgivare på tre år.[10]
När FNL officiellt bildades 1960 – alltså ett drygt år efter attacken mot militärförläggningen i Biên Hòa – ärvde den vietnamesiska motståndsrörelsen icke desto mindre detta ”vansinnesdåd”, vilket blev ett exempel på det urskillningslösa våld som kommunisterna förkroppsligade i den sedermera dagligen återupprepande rapporteringen.
På samma sätt har Hamas attack den 7 oktober 2023 gjorts till en urscen för ett helt krig och för en hel befolknings kollektiva skuld. I attacken mot militärförläggningen 1959 dödades fyra personer, medan Hamas attack dödade omkring 1 200, lejonparten civila. Men de verktyg som används för att kategorisera en enskild våldshandling till en ursprungsberättelse för inte bara ett krig utan hela befolkningar har förblivit konsekventa över vitt skilda konflikter och årtionden. Och genom att Israel utmålade hela Gazas befolkning som en förlängning av Hamas blev sedermera även alla invändningar och initiativ för att bryta blockaden och få till ett eldupphör liktydigt med villkorslöst stöd till ”islamistisk terror”.
Lokalinvånare bortom politiskt inflytande
Irakkriget visar hur en sådan berättelse också kan övergå i politisk ordning. I Irak 2003 var det inte bara diktatorn Saddam Hussein och dennes styre och påstådda massförstörelsearsenaler som skulle störtas – USA och Storbritannien sjösatte även ett utrensningsprojekt riktat mot hela Baathpartiet, vars närvaro utgjorde stommen i hela det irakiska samhället. Eftersom partimedlemskap var en förutsättning för anställning inom samhällsbärande institutioner medförde den västerländskt beordrade ”avbaathifieringen” en ”brain-drain” av Irak, vars konsekvenser varit både kort- och långsiktigt negativa.
På andra sidan om det pågående kriget i Gaza väntar ett tillstånd där utomstående makter fortsätter att diktera vardagsvillkoren för de överlevande. Oavsett om det sker i form av ett Gaza förvandlat till ett Trumpkapitaliserad ”Gazariviera” eller som en införlivad kustremsa tillhörande ett Storisrael väntas lokalinvånarna få ytterst lite att säga till om angående sin framtid.
Precis som efter USA:s cementerade krigföring i Vietnam och invasionen av Irak har Israels behandling av Gaza i sviterna av Hamas oktoberattack framkallat ett kollektivt och globalt motstånd. Den mänskliga länken mellan Vietnam och Gaza fick ett ansikte i Bao Ngoc, en 28-årig aktivist som slog följe med Global Sumud Flottilla (GSF):
– I egenskap av vietnames som uthärdat liknande lidanden och krigsbrott begångna av västerländska imperialister, särskilt USA, känner jag en enorm sympati med det palestinska folket, sade Ngoc i en intervju under seglatsen mot Gazaremsan.[11]
I Vietnam var det många som instämde i Ngocs ord och världen över har Gazafrågan blivit ett politiskt vägskäl – särskilt för vänsterpartier som å ena sidan ser sig nödgade att bibehålla en rationell ton gentemot potentiella samarbetspartners (ofta socialdemokratiska) och å andra sidan vill bevara kontakten med den utomparlamentariska vänstern, vars medlemmar ofta utgör väljarbasen.
Tudelad linje, fortsatt åsiktsregistrering
Vänsterpartiets officiella linje är tudelad: dels talar partiet öppet om ett pågående folkmord i Gaza, kritiserar Israel och vill se en tvåstatslösning, dels rensar partiet ut personer som gått längre än partilinjen tillåter i sin kritik av Israel och stöd av Hamas. Dessa har antingen tvingats lämna sina uppdrag, uteslutits eller strukits från valsedlar. Tillsammans formar de ett parti som å ena sidan talar om folkmordet men å andra sidan bestraffar dem som aktivt verkar för att göra motståndet mot det till realpolitik.
Logiken bakom detta mönster är rationalitet i ordets strikta mening. Ett parti som siktar på – och kräver – ministerposter i en framtida socialdemokratiskt ledd regering 2026 kan inte bära med sig anklagelser om terrorsympatier eller antisemitism in i förhandlingsrummen. Realpolitiskt är varje uteslutning och distansering en noga beräknad kostnad för framtida regeringsduglighet. Men det är också en rationalitet vars pris på lång sikt kan visa sig bli högt: liksom socialdemokratin på 1970-talet ser Vänsterpartiet på 2020-talet ut att stämplas som ett politiskt alternativ som kohandlar till sig makt på de förtrycktas bekostnad.
Därmed blir konflikten inte bara moralisk utan även strategisk. En lyckosamt förhandlad regeringspost kan komma att betraktas som resultatet av undfallenhet inför en ockuperande stats våldsutövning mot en instängd civilbefolkning. Och för rörelsen utanför parlamentet, den som Vänsterpartiet länge ansett sig vara en representant för, blir varje uteslutning och varje fördömande av ”terrorromantik” ett kvitto på partiets ”rationaliserande” av tidlösa värderingar på bekostnad av kortsiktiga realpolitiska vinningar.
Parallellen till 1970-talet är inte fullständig, men likväl politiskt verksam. Det är andra tider 2026 än 1973, bör understrykas. Om IB och Säpo opererade under radarn pågår åsiktsregistrering i realtid i form av insamlade data om enskilda individers deltagande i demonstrationståg och gillade och publicerade inlägg i sociala medier, alltmedan FRA och Säpo fortsätter att registrera samhällskritik med generösa lagändringar i ryggen.[12]
Från Malmfälten till Medborgarplatsen?
Är Palestinademonstrationer på Medborgarplatsen rentav vår tids motsvarighet till 1960-talets gruvstrejker i Malmfälten? Olika skeenden, visst, men med samma systemkritiska udd riktad mot den svenska vänster som demonstranterna trodde stod på deras sida.
På en punkt framstår åsiktsregistreringen som institutionell, oavsett om den sker i hemlighet eller med lagar i ryggen: ett politiskt lagstiftande etablissemang avgör då som nu vilka åsikter som är bra och dåliga, samt vilka organisationer och rörelser som är att betrakta och bespotta som samhällsfarliga. Och det är just därför allt landar i ett samtida vägval för svensk vänster: att som väljare, aktivist och medmänniska välja rationaliteten och följa med Vänsterpartiet in i regeringsförhandlingar – eller att, liksom vänstern vände socialdemokratin ryggen efter IB-affären, stå kvar ute på gator och torg och bidra till att lösgöra knuten mellan partiet och rörelsen.
Den generation som blir vuxen med helvetet i Gaza kommer måhända att minnas enskilda bilder, intryck eller vittnesmål som andra såg napalmbrinnande barn i Vietnam och insåg att världen kräver förändring. DN:s krönikör Johan Croneman ställde frågan: Vad gör det med oss människor att se bilder av lidande barn? Sedan Hamas oktoberattack 2023 har 64 000 barn dött eller skadats i Gaza. Vad gör den siffran med oss? Går den ens att ta in? Klart är att den mobiliserar miljontals människor världen över, i olika former.[13]
Människors organiserade motstånd mot konflikter, kolonialkrig, diktaturer och napalmregn över civila under 1960- och 1970-talet lärde en hel generation svenska intellektuella att politiska partier som söker reell makt i slutändan ser sin mest radikala flygel som en belastning snarare än en tillgång. Kommer dagens organiserade kritiker mot folkmord i Gaza, massupprustning av försvaret och Natoanpassad samhällsinfrastruktur framöver att dra samma lärdom? Kanske gör de det redan i valbåset i september?
I så fall ser Vänsterpartiets rationella inställning till realpolitisk kohandel om ministerposter ut att landa i en historisk inträdesbiljett till Rosenbad på bekostnad av långsiktig trovärdighet bland samma rörelser och deras epigoner som under IB-affären vände socialdemokratin ryggen.
Risken att Vänsterpartiet förlorar en hel generation politiskt engagerade är överhängande. Och kanske är det just där rationalitetens verkliga kostnad visar sig – inte i kompromissen som sådan, utan i de band som klipps på vägen dit.
[1] Fredrik Johnsson (2007) IB-affären, P3 Dokumentär (Sveriges Radio, 2007).
[2] Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade IB-affären i form av två artiklar i Folket i Bild/Kulturfront i maj 1973.
[3] Björn Kumm (1966) ”300 000 svenskar registrerade hos säkerhetspolisen”, Aftonbladet (19/6 1966).
[4] Se t.ex Ewa Stenberg (2008) ”CIA ville värva den unge Olof Palme”, DN (13/1 2008).
[5] Se t.ex Mikael Holmström (2011) Den dolda alliansen. Sveriges hemliga NATO-förbindelser, Atlantis (s.389–393) för information om Tage Erlanders S-regerings handlande efter andra världskriget och Natos etablering av allehanda ”stay behind”-alternativ vid händelse av sovjetisk ockupation.
[6] IB-affären (P3 Dokumentär, 2007).
[7] Janne Sundling (2025) ”Kjell-Olof Feldt var europamästare i ekonomi”, Altinget (25/1 2025).
[8] Mest frapperande för den svenska socialdemokratin blev avslöjandet av tvångsutvisningar av två asylsökande från Bromma flygplats. De båda männen tvångseskorterades från Sverige på ett CIA-kontrollerat flygplan och utsattes senare för tortyr på en hemlig bas – allt inom ramen för USA:s ”krig mot terrorismen” (Kalla Fakta, ”Det brutna löftet”, 2004).
[9] Francesca Albanese (2025) “Gaza Genocide: a collective crime”, Report of the Special Rapporteur on the situation of human rights in the Palestinian territories occupied since 1967.
[10] Se bl.a Jessica Chapmans kapitel ”Religion, Power, and Legitimacy in Ngo Dinh Diem’s Republic of Vietnam” (i antologin Religion and the Cold War: A Global Perspective, [2012] red: Philip Muehlenbeck) och U.S. Department of State (1961) “A Threat to the Peace: North Viet-Nam’s Effort to Conquer South Viet-Nam” (8/12 1961). TIME Magazines rapportering om Biên Hòa-attentatet citeras i John F. Stacks (1998) ”Books: The War As It Was”, TIME (23/11 1998).
[11] Bao Ngoc citeras i Hai Dang (2026) ”Vietnamese activist Bao Ngoc places rare national spotlight on Gaza”, Al Jazeera (26/7 2026).
[12] Lag (2008:717) (den så kallade ”FRA-lagen”); Silas Aliki (2024) ”Nu erkänner polisen åsiktsregistreringen”, Aftonbladet (5/11 2024); SOU 2002:90 (även kallad ”Den farliga fredsrörelsen”).
[13] Johan Croneman (2016) ”Vad gör det med oss människor att se bilder av lidande barn?” DN (4/10 2016); Sarah Ferguson (2026) ”More Than 64,000 Children Killed or Injured in Gaza”, UNICEF USA (6/8 2026).